Skjutningar idag igen…alltså vad händer!!!???

 Alltså idag när jag vaknade kollade jag igenom Expressens rubriker…som jag ju alltid gör, och där var det igen – en stor fet rubrik! Ny skjutning, nya skadade, en död. Jag blev arg förstås, men börjar samtidigt känna mig van…nästan lite avtrubbad, det här möts man ju av typ varenda dag nuförtiden.

Men eftersom jag skulle iväg till en föreläsning idag så tänkte jag: men ok, hur skulle du som antropolog tänka kring det här? Vilka problem är det som jag ser? Vilka lösningar kan jag bidra med?

Kom att tänka på den där texten ”Ingen förtjänar att dö” av Anna Hedlund som jag tyckte var himla intressant. https://docplayer.se/209764852-Ingen-fortjanar-att-do.html. För er som inte har läst den handlar den om hur människor som lever i kriminella miljöer tänker kring skjutvapen och ifall man vill ’hoppa av’…hur gör man då liksom!?

För det är klart, det är ju lätt för oss andra att sitta här och moralisera och komma med råd och pekpinnar om hårdare tag…vad var det Kristersson sa på TV häromkvällen: Danska straff för svenska brott. Och visst, jag tycker absolut man ska få ta konsekvenser för det man gör…Karma is a bitch typ 😆 😆😆

Men samtidigt måste man ju fatta att myntet har två sidor: livet är inte svart eller vitt…det finns lite grått på skalan också. Och just det där gråa tycker jag att Anna Hedlund fångar upp så himla bra! Och jag hade gjort likadant tror jag om jag skulle göra en liknande studie: prata med folket helt enkelt.

Om man verkligen vill förstå myntets båda sidor behöver vi liksom se gatorna och våldet genom deras ögon! En av killarna i Hedlunds studie berättade till exempel hur han till slut bara kände att nää…nu pallar jag inte mer…att han var SÅ trött på skiten. Men han sa också något som jag tycker var så slående: att många därute på gatan är giriga, dom tröttnar inte för dom är giriga och vill hela tiden ha mer…och då handlar det plötsligt bara om att skjuta eller bli skjuten! Eller bli tagen av polisen så som jag blev.

En annan kille hon hade pratat med sa att just det där med att bli tagen av polisen var det som fick honom att tröttna och vilja sluta kriga på gatorna. Han ville typ inte sluta innanför murarna och förlora familjen och vänner och sånt.

Och jag tror att som antropolog…att det är där vi måste börja. Vi måste se livet så som det är för dom. Vi måste se gatorna med deras ögon, förstå hur det känns att hålla skjutvapnet med deras händer…förstå känslan av att bli indragen i piketen med deras bultande hjärta…känna ensamheten bakom murar och galler krypa in under deras hud. Allt det där som vi aldrig kan förstå och uppleva om vi bara ser på gatorna med våra ögon.

Som antropolog tror jag dessutom att vi är mer välkomna i deras värld för dom känner nog att vi genuint vill förstå dom. Vi står där med våra anteckningsblock för att vi vill veta. Vi är inte där för att döma eller spela allan typ…vi är där för att uppleva världen inuti deras kroppar och liksom skapa en känsla av samhörighet.

Men kanske det viktigaste vi antropologer kan bidra med här är att visa att vi lyssnar…vi bryr oss…vi vill förstå. Hur ska vi annars kunna förändra något??

Att bara skapa känslor av skam, att fördöma och i första hand prata om straff och i andra hand ställa frågan: varför gör du det här? Varför skjuter du?...om vi fortsätter så, tror jag inte att nåt kommer att hända, annat än att jag vaknar imorgon igen och läser: Ny skjutning. En död.

Ta hand om er! 🤗

Marianne

Foto: Expressen 4 september 2022. https://www.expressen.se/nyheter/man-skjuten-i-goteborg-2n2mi/  Hämtat   

  den 2022-09-22.